• Vernissage
• Nästa evenemang
• Tidigare utställningar
• Öppettider
• Kontakta oss
• Vägbeskrivningen
• Erbjudanden
• Om galleriet
• Till din måltid
• Startsida

•  

   

   

   

   

   

   

   

   

   

   

   

   

Fotoutställning på GalleriLi i Skärkind
18 september - 16 oktober

Eva Marie Widmark, Mellan Polerna      
Warholmsväg 6B, 224 65 Lund
046-13 96 00, 0706-70 70 15
emwidmark@yahoo.com

Fil kand i naturvetenskapliga ämnen, safariledare och kryssningsguide med diverse uppdrag mellan polerna:
Tanzania 1992-2009 manager/safariguide under högsäsonger i Ngorongoro och Serengeti.
Grönland 2000-02, guide i Ilulissat, expeditions-ledare/cruise manager längs västkusten till världens nordligaste fasta bosättning Siorapaluk, NW om Thule.
Sydgeorgien-Falklandsöarna-Chile, reseledare 1999.
Svalbard, turistvärdinna i världens nordligaste samhälle Ny-Ålesund sommarsäsonger 1987, -88, -89, -92.
Svalbard-Lofoten, 1990-91 cruise director för kryssnings- och segelprojektet Arctic Explorer.
Antarktis-Eldslandet, stationerad i världens sydligaste stad Ushuaia som turistvärdinna vintern 1987-88 på MS Bahia Paraiso, som sjönk i Antarktis -89.
           
Polar- och tropikbilder har presenterats på utställningar och i publikationer.
Jag arrangerar och leder safaris till mina favoritställen.

Varför är kameran min följeslagare och utmanare?

När jag var 6-12 år och bodde i natursköna Eksjö-området, så tävlade min far internationellt med foton. Det var i källarens mörker spännande att se svartvita bilder växa fram.
Det ligger i släkten att idrottsligt anta utmaningar, som senare bytts ut mot att vänta ut eller trycka av i flykten, zooma och fokusera i med- eller motljus. Tävlingsmomentet för mig är att se, om jag lyckats fånga upplevelsen. Det blir ofta en besvikelse, eftersom alla sinnen är engagerade och inget överträffar naturens egna konstverk. Däremot förknippas varje bild intensivt med ljud och dofter i evinnerlig tid. Varje foto är ögonblickets gåva och har sin historia. Jag har haft förmånen att befinna mig på makalösa platser och finner ständig glädje att delge min omgivning om vår fantastiska värld i stort och smått.

Vi behöver alla förebilder och inspirationskällor. Jag har haft turen att ha pionjärer i släkten, som lockat, sporrat och väckt nyfikenhet.
Farmors far, oldefar CA Larsen, var norsk valfångare från Sandefjord och lämnade Norra Ishavet för att finna val i Antarktis med början 1892. Han var den 1:e att tränga in i Weddellhavet, den 1:e att gå på skidor i Antarktis och han gav Sverige de 1:a svenska namnen på kontinenten och fann de 1:a fossilen som visade, att Antarktis en gång varit en tropisk plats. Detta blev upptakten till The Heroic Age efter ett Royal Geographic Society-möte i London 1896, vilket inspirerade mig att studera paleontologi i hopp om att bli oljeprospektör. (Det skrinlades då min man 1972 omkom i en geologolycka.) Oldefar startade Grytviken, den 1:a valfångststationen på Sydgeorgien 1904, och tog dit sin familj via Buenos Aires. Det blev en spännande tid med pionjäranda och fascinerande människomöten. Att se foton från Sydatlanten inspirerade mig att utforska världen.
Farmors (blev nästan 105 år) yngre syster Signe (blev drygt 108 år) gifte sig i Buenos Aires med en norsk arkitekt, Adalbert Kielland, som konstruerade världens idag sydligaste lutheranska kyrka i Grytviken 1913. Tante Signe blev min gudmor. Farmors tredje syster Margit (blev 99 år) träffade en tysk vetenskapsman Ludwig Kohl-Larsen på expeditionsfartyget Deutschland. Margit och Ludwig tältade på och kartlade en del av Sydgeorgien samt gjorde 1928 den första filmen om ön. Ludwig hade flugit över Nordpolen med Graf Zeppelin, blivit tillfångatagen av japanerna i en ubåt i Kinesiska sjön. Han och Margit gjorde utgrävningar i Mesopotamien (nuvarande Irak) och kom därefter till Tanganyika för utgrävningar i Oldupai Gorge och fann på 30-talet världens då äldsta människokäke, Zinjantropus njarasensis. Onkel Ludwig fann Laetoliplatsen 1934, där Mary Leakey’s team med Paul Abell 1976 fann ”Lucy’s” 3,6 miljoner år gamla fotavtryck i det stelnade asklagret. Kohl-Larsen inspirerade Signe Kiellands familj att flytta till Tanganyika, sedermera Tanzania. Därmed fick jag under hela min uppväxt spännande beskrivelser om livet i bushen.

Kamera nr 1 inhandlades till min första Tanzania -sejour 1966-67 för att hos fars kusiner lära känna annan kultur, klimat, religion och sortera utvunnet glimmer från ett dagbrott. Under 4 månader bodde jag, med 8 mil till närmaste ort, i ett lerhus med träluckor för fönsterhålen nattetid och med det korrigerade plåttaket på reglar med fri passage ut. Fladdermöss och fjärilar flög ut och in och jag hade en fjärilshåv i beredskap utanför min bädds myggnät. Fick ransonera det filtrerade vattnet för att borsta tänder och m.m. Eftersom det var tsetse-distrikt kunde vi inte ha boskap. Alla möbelben stod i konservburkar med vallgravar av vatten eller olja för att inte termiterna skulle angripa trävirket. I början vågade jag inte röra mig så långt från lerhuset utan samlade in, tecknade och fotograferade insekter och blommor. Att uppleva det tropiska regnet var fantastiskt! Det blev till imponerande dånande skyfall, då stigen blev en flod och allt levande sökte skydd. Nattetid tog ofta musten ur mig av att lyssna till bushens alla ljud och på morgonen ivrigt kolla djurspåren, om det var leoparden jag hört utanför luckan. Jag lärde mig baka bröd på marken, vaska guld och samla fjärilar för onkel Jan Kiellands vetenskapliga livsverk om Tanzanias lepidoptera.
Vid hemresan skulle jag ta på mig en klänning, som jag trodde krympt, men jag hade gått upp i vikt av våra enkla odlingar av bananer, mango, jordnötter, borassopalm-frukter, vitkål, ris och potatis. Annat än fickspegel fanns inte.

När jag senare gift mig med en småländsk geolog, blivit änka och mina barn var i tonåren, så fick jag möjlighet att vara 1:a turistvärdinnan i världens nordligaste samhälle, Ny-Ålesund, drygt 78°N på Svalbard. Första sommaren 1987 tog jag emot drygt 3000 passagerare/turister och sommaren 1992 kom drygt 7000. Det var en fantastisk tid, före TVs intåg, i en för mig spännande, tuff, okänd natur och internationell forskarmiljö. I Afrika hade jag bara haft en slidkniv, men nu var jag tvungen att skaffa mig jägarexamen och egen studsare för fotoexkursioner över permafrosten i händelse att isbjörnbesök. Att på utflykt steka bacon ökade chansen att locka fram den svarthudade nallen med transparent päls. Blandningen av praktfull fjällflora, solljus dygnet runt, dramatiska isberg, dödligt kallt vatten, mäktiga glaciärer, rikt fågelliv, val, säl, ren och polarräv hörde till vardagen och höll kameran varm. Fartyg kom in med rykande färska räkor, pilgrimsmusslor och valkött. Vi gjorde fotvandringar och turer med helikopter, båt och skoter. En oförglömlig lärorik tid! Mina barn fick efter studentexamina säsonganställningar där och tog också vara på underbara fotomotiv.

Under stor del av 80-talet höll jag som övermarskalk för Lunds universitet och Akademiska Föreningen i de stora arrangemangen såsom doktorspromotioner, representationsmiddagar och 900-årsjubileet.
Fritiden ägnades åt barnen och administrativ idrottsverksamhet från lokal till nordisk nivå.

Det ena har ofta gett det andra. Sydsommaren 1987-88 fick jag uppdrag som turistvärdinna i världens sydligaste stad Ushuaia på Eldslandet i Argentina med 4 kryssningar till Antarktis på det argentinska forsknings- och försörjningsfartyget MS Bahia Paraiso med stor besättning av rekryter för ca 90 passagerare. (Fartyget gick obegripligt under 1989 utanför Anver Island i Antarktis.) Det var fantastiskt att äntligen få se och jämföra foton av stenhyddan i Hoppets Vik på Antarktis-halvön, där 3 personer från Nordenskjöld-expeditionen övervintrat 1902.
Oldefar var befälhavare på den expeditionen 1901-03. Dessvärre skruvades fartyget ner av isen, men han lyckades rädda manskapet på 19 personer till Paulet-ön. Denna expeditions överlevnad gav kunskap till Shackletons bravad 1914-17. När Shackleton nått Strömnes
över Majviken och glaciären, så telegraferade han till oldefar och bad om hjälp. Oldefar, som lämnat Sydgeorgien, hade svarat att vi klarade det 1903, så det gör ni också.
Jag har alltid förundrat mig över vad, som drev oldefar att utan karta och kommunikation gå ner i Sydisen, inte bara en utan flera gånger, och riskera både sitt eget och andras liv. En stor del var ekonomi genom valfångst, men också en nyfikenhet och utmaning att upptäcka den okända världen och livet långt bort. Han var den tidens främste ishavsskeppare och en mästare i att spela biljard med isflaken och öppna upp isen.
Isen är farlig och skall kanske helst njutas i drinken…

Områdena kring Ngorongoro-kratern och Serengeti i Tanzania har sedan början av 80-talet varit ett andra hem för mina barn och mig, där jag haft manager- och safariledarjobb, som gett speciella möjligheter att uppleva och fotodokumentera i bushen. Vi är tacksamma över att ha fått campa flera gånger i världens största intakta caldera, som Ngorongoro är. Idag får man
för en hutlös summa trängas med massor av andra bilar under några timmar. Uppger man att syftet är fotografering, så blir det extra dyrt, men jag har gott om foton från en genuinare tid.
Min dotter är sedan många år bosatt i Nairobi och numera med arbete vid svenska ambassaden. Min son har DELL i Stockholm som arbetsplats och bistår mig med datahjälp.

Efter en tid som internatföreståndare på Lundsbergs skola fick jag chansen att i tre säsonger vara guide och kryssningschef i fantastiska Grönland. Inuitkulturen ger i jämförelse med upplevelserna i Svalbard ytterligare en dimension i hur det är att överleva i det krävande, dramatiska och vackra Arktis, som gäckat människor i flera tusen år. År 2000 guidade jag Unesco-representanter som skulle ta ställning till, om den mäktiga Ilulissat-fjorden, med en
av jordens snabbaste glaciärkalvningar, skulle bli världsarv. Den blev så 2004 och turistströmmen ökar kraftigt för att uppleva de sagolika skulpturala, ibland turkosblå, isbergens färd ut i Diskobukten. Det lär ha varit en del av inlandsisen härifrån som blev Titanics öde. Fotomotiven sinar aldrig i midnattssolens (bäst tidigt eller sent på säsongen) ljus med val, säl, hellefiske, färgglada hus, mäktiga bergsformationer, betagande arktisk flora och de bevingades jakt på föda i vattnen kring isbergen.

Mina bästa bilder har tagits med analog kamera och då med Fujichrome diafilm.
Ytterst sällan har stativ använts, vilket jag borde för att öka skärpan, men då krävs det planering till vardags och i naturen. Kamerans finesser är fortfarande outnyttjade av mig.
Det viktigaste är, att vara ständigt beredd och med lite förutseende fantasi. Visst mister
jag en dimension av upplevelsen, men det är ett äventyr att vara på vakt med linsen.
Den digitala kameran Canon 40D med 70-300mm objektiv (mer sport så) tar numera överhanden och ger billiga, omedelbara och kreativa möjligheter för bildens utformning.

Vågor, solens kretslopp, norrsken, moln, regn och torka och dess färgspel trollbinder i det oändliga. Mitt favoritelement vatten har bytts från svensk elitsimning till frusna polartrakter och svettigt bushlandskap och jag söker fortfarande det verkligt estetiska fotoögonblicket!
Liksom silvertärnans tur och retur från häckningsplats i Arktis till Antarktis varje år, så har den blivit symbolen för mina resor Mellan Polerna.