Om porträtten
När min äldste son började grundskolan följde jag honom om morgnarna på väg till hans nya värld. Oroad och nyfiken. Vissa halvdagar fick man som förälder sitta med på lektionerna. Så föddes tanken att bekanta mig med hans nya gemenskap genom att porträttera den. Och vid läsårets slut gav jag varje elev ett blad med allas porträtt samlade i en förminskning. Senare i klass nio bad klassen mig göra om samma sak. Så gjorde jag det. Detsamma skedde i min andre sons klass några år senare.
Sammanlagt blev det ett femtiotal porträtt varav utställningen är ett urval.
Det första intrycket av personens väsen ligger till grund för porträttet, det omedvetna intrycket, som när det fördjupas och berikas oftast visar sig stämma. I sällsynta fall misstar man sig.
Så här skrev jag till klasskamraterna när de fick porträtten:
”Tack för att jag fick sitta hos er en stund och rita. Jag tänkte inte att jag skulle rita för att det skulle bli”likt”. Jag tänkte att jag skulle fånga något, en detalj eller ett uttryck, som gör att man kommer att tänka på den personen. Och då, i betraktarens minne och fantasi, uppstår det fina porträttet som utlöser den egna berättelsen om personen.”
Den färdiga porträtteckningen föregicks av flera skisser med syfte att bekanta mig och reda ut för att uppnå det jag strävar efter; stor enkelhet, enhetlighet och mångtydighet.
Nu betraktar de unga, via porträtten, både mig… och dig!
Olov Rasch